Man föds ensam och man dör ensam..
.. och någonstans där emellan ska man försöka göra det bästa av situationen.
Någonstans mellan födsel och dödsel finns vänskap som förgyller livet. Fin vänskap och dålig vänskap. I det fina sällskapet håller den en under armarna och i det dåliga sällskapet kan den sänka en. Balansgången är hårfin och svår. Hur vet man i vilket sällskap man själv landat i? Hur vet man vilket sällskap man själv bidragit till för andra? Det vet man väl inte, förrän senare. Senare i livet, när man tänker tillbaka och summerar?
Vad är vänskap och hur utövas den? I Svenska Nationalencyklopedin står beskrivningen: Vänskap - begrepp för besvarad tillit till någon annan och respekt mellan individer. Det är väl de där orden besvarad tillit och respekt som krånglar till det hela. Vågskålen måste vara i balans mellan de parter som utövar vänskapen. Obalans skapar brist på tillit och respekt. Besvikelse uppstår.
Går det att klassifiera sin omkrets eller umgänge för att undvika obalans och besvikelse? Nära och kära - tillit, kommer och går, skulle vilja säga består men det skulle inte vara sant. Vänner - nära ibland, men kommer och går. Bekanta - virvlar runt i ytterkanterna. Arbetskollegor - definitivt både kommer och går, kan också delas in i fiende eller vän. Grannar - håll dem på avstånd. Och så vidare och så vidare..
Det skulle banne mig finnas ett facit! En rättningsmall! En transparent rättningsmall att lägga över ens omkrets av människor. Då vet man, vilket fack man ska stoppa in respektive person i. Tänk vad fiffigt det vore!? Man skulle slippa överraskningar. Man skulle slippa nedgraderingar och någon skulle åka räkmacka rakt in på nära&kär direkt. Vänner för livet, en utopi, en klyschya? Kanske grundades det uttrycket för många många år sedan, när man inte levde lika länge som i dag?
Det där med vänskap får vi helt enkelt inse att den kommer och går, allt eftersom varje respektive individ har egna ego-behov att fylla. Är det detta som man har vänskap till, att fylla ett eget behov?
Varför lever de flesta djur i flock? Det är så mycket enklare att kalla djurs sociala liv för flock och då är det så himla självklart att de gör det för att överleva det svåra livet. Men hur är det med människors flockliv, eller förlåt mig... vänskap? Har vi den för att vi är så vänliga, fulla med respekt och tillit? Eller har vi den för att helt enkelt överleva? Är det ett egoistiskt behov för att överleva? Är det helt enkelt därför det blir obalans i vågskålen i bland? Den ene eller andres överlevnadsinstinkt har tagit över?
Ja det finns oerhört mycket att fundera över, hur vi lever och hur sociala vi är? Eller är vi fortfarande bara en flock som vill överleva och har glorifierat begreppet vänskap till något mycket finare än det egentligen är?
På latin heter det "Solum fortist est" på svenska heter det "Ensam är stark". Ett tragiskt uttryck som jag verkligen inte vill hålla med om, men trots allt så föds man ensam och dör ensam och det gäller att vara stark i livet där emellan!
