Den definitiva formen av adjö

Ibland är inte livet gott!

När Döden besöker utan förvarning till exempel.
Den är ju inte så välkommen med förvarning heller.

Svårt att vänja sig vid tanken, rätt vad det är så är man inte här.
Rätt vad det är, så är inte en närstående längre här.

I kväll går tankarna till en vän som var den mest sunda o glada människan i världen.
Plötsligt brister aorta och med komplikationer, så finns personen inte mer....

Obegripligt! Hjärtskärande! Ont i hjärtat! Svårt att andas!
Även fast jag inte är religiös så får orden "Herren han ger och herren han tar" betydelse.

Ändå, när jag sitter med tåren på kind så tänker jag på den person som är och står närmast Dödens aktion.
Den person som står där kvar, ensam... Jag tänker på dig! Jag känner med dig! Jag lider med dig!

Ja, Döden är faktiskt aldrig välkommen.
Döden är den mest definitiva formen av adjö!

Vänskap, ett urholkat glorifierat begrepp!

Man föds ensam och man dör ensam..

.. och någonstans där emellan ska man försöka göra det bästa av situationen.

Någonstans mellan födsel och dödsel finns vänskap som förgyller livet. Fin vänskap och dålig vänskap. I det fina sällskapet håller den en under armarna och i det dåliga sällskapet kan den sänka en. Balansgången är hårfin och svår. Hur vet man i vilket sällskap man själv landat i? Hur vet man vilket sällskap man själv bidragit till för andra? Det vet man väl inte, förrän senare. Senare i livet, när man tänker tillbaka och summerar?

Vad är vänskap och hur utövas den? I Svenska Nationalencyklopedin står beskrivningen: Vänskap - begrepp för besvarad tillit till någon annan och respekt mellan individer. Det är väl de där orden besvarad tillit och respekt som krånglar till det hela. Vågskålen måste vara i balans mellan de parter som utövar vänskapen. Obalans skapar brist på tillit och respekt. Besvikelse uppstår.

Går det att klassifiera sin omkrets eller umgänge för att undvika obalans och besvikelse? Nära och kära - tillit, kommer och går, skulle vilja säga består men det skulle inte vara sant. Vänner - nära ibland, men kommer och går. Bekanta - virvlar runt i ytterkanterna. Arbetskollegor - definitivt både kommer och går, kan också delas in i fiende eller vän. Grannar - håll dem på avstånd. Och så vidare och så vidare..

Det skulle banne mig finnas ett facit! En rättningsmall! En transparent rättningsmall att lägga över ens omkrets av människor. Då vet man, vilket fack man ska stoppa in respektive person i. Tänk vad fiffigt det vore!? Man skulle slippa överraskningar. Man skulle slippa nedgraderingar och någon skulle åka räkmacka rakt in på nära&kär direkt. Vänner för livet, en utopi, en klyschya? Kanske grundades det uttrycket för många många år sedan, när man inte levde lika länge som i dag?

Det där med vänskap får vi helt enkelt inse att den kommer och går, allt eftersom varje respektive individ har egna ego-behov att fylla. Är det detta som man har vänskap till, att fylla ett eget behov?

Varför lever de flesta djur i flock? Det är så mycket enklare att kalla djurs sociala liv för flock och då är det så himla självklart att de gör det för att överleva det svåra livet. Men hur är det med människors flockliv, eller förlåt mig... vänskap? Har vi den för att vi är så vänliga, fulla med respekt och tillit? Eller har vi den för att helt enkelt överleva? Är det ett egoistiskt behov för att överleva? Är det helt enkelt därför det blir obalans i vågskålen i bland? Den ene eller andres överlevnadsinstinkt har tagit över?

Ja det finns oerhört mycket att fundera över, hur vi lever och hur sociala vi är? Eller är vi fortfarande bara en flock som vill överleva och har glorifierat begreppet vänskap till något mycket finare än det egentligen är?

På latin heter det "Solum fortist est" på svenska heter det "Ensam är stark". Ett tragiskt uttryck som jag verkligen inte vill hålla med om, men trots allt så föds man ensam och dör ensam och det gäller att vara stark i livet där emellan!

 

Ett citat värt att tänka på, varje dag!

Vid ett tillfälle för flera år sedan sade en vän, Åsa, till mig;
"- Anna lycka får man inte, den väljer man."
Tycker att det är så sant och jag påminner mig själv varje dag om detta. Tänker ofta på mitt eget förhållningssätt till hur jag hanterar dagen och hur jag ser på mig själv och mitt liv.
Det är bara jag som väljer och så är det för alla!

Socker, det vita giftet

Är det inte för bedrövligt att matvaror i butik är 'kryddad' med druvsocker!!??
Stärker mig i min tes att ska man äta nyttigt, får man hålla sig ifrån behandlade råvaror!!

Hjärta och hjärna en combo som måste få teamworket att fungera!

God Jul, Jul, juldagar, mellandagar, Gott Nytt år, nyår, god fortsättning, fortsatt god fortsättning, trettondagsafton, trettondag......

Allt rann på som en liner i en fabrik, som lean-i-fierat sig. Allt passerade fort som f*n, helt enkelt! Minns min barndoms julhelger, man tyckte det var en EVIGHET med jullov! Skönt! Man åkte pulka, hade snökrig och gjorde snöänglar, knäckte nötter och åt godis, i flera veckor.

Men det var också då, som det är nu, alla dessa middagar med och utan släkt. Skinkan, sillen, köttbullarna och senapen åkte in och ut ur kylen HUR LÄNGE SOM HELST!

Speciellt minns jag familjemiddagarna hos farmor o farfar. Där fanns ju alla instrumenten; cello, fiol och pianot. Minns farfars klinkande på pianot. När jag var riktigt liten satt jag i hans knä, medan han spelade Tomtarnas vaktparad. Goda minnen......

Då ville jag bara höra Blinka lilla stjärna där, idag hade jag gett vad som helst att få höra honom spela "vaktparaden" igen.

Varför kan man inte uppskatta det som upplevs just där och då, när det faktiskt upplevs?

Varför ska det gå en halv livstid, innan man börjar förstå vad som ska uppskattas?

Kan inte bara ha med åldern att göra? Eller...?
Ja, jag har inga svar.... den här gången heller!
Om du har något bra svar är du välkommen att skriva i kommentarsfältet.

Hur som helst, varje nyår står jag där och tittar upp i himlen, tittar på raketer och tänker: - Nytt år, igen! Tacksam! Vad ska det nya året bära med sig? Numer tänker jag inte enbart rosa tankar på nyåret. Jag tänker även: - Måtte inget tråkigt inträffa det här året. Låter kanske lite tragiskt och patetiskt, men fortfarande sant.

Från de bekymmersfria jularna inklusive nyårsfirande till dags datos nyårsfirande, har ju en del vatten runnit på under broarna. Törnar och förluster. Ju äldre man blir, ju mer samlar man ju på sig. Hur lever man med det? Med törnarna o förlusterna, menar jag.

Ja, internt försöker jag styra mina tankar och inte bara låta dem flyga runt som de vill. Det är så lätt att tänka i loopar.. och har man då kommit in i en negativ loop... ja vi kan säga: -Det är inte bra!
Du vet ju hur en loop fungerar, eller hur? Har man kommit in i den och fått lite fart, ja då snurrar det bara på, i den negativen loopen. Kanske mer och mer omedvetet.

"Nejj, aj f*n där kom jag åt en spak, nu går vi in för störttning." (fr Magnus o Brasse show, Piloterna i Varning för barn) Nähä du, det gör vi INTE!

Vi har fått en hjärna för att den kan vara närvarande, klarsynt, pragmatisk och kreativ samt att den kan minnas ( å' lite till)! Vi har fått ett hjärta för att kunna känna, drömma, måna om, ta emot, ge och älska med ( å' lite till)! Låt dessa två bli ett teamwork och låt dem göra jobbet tillsammans. The two are an unbeatable combo when working together! Vi alla har säkert olika sätt på att få dem att sjunga samma tonart och gå i samma takt?! Funkar det inte, gör som alla andra företag! GÅ PÅ TEAMBUILDING!

Jag tror på att vi blir en hel människa och kan njuta av livet här och nu när vi får hjärta och hjärna att sjunga i samma tonart. Det är då vi får en möjlighet att kunna navigera mellan livets goda och framtidens fantiserade glädjeämnen.