Att slita i toppar på jobbet kan ibland vara bra för engagemanget. Målet är då oftast tydligare och även resultatet är tydligare och kommer fortare. Men när piken är nådd och resultatet klart, då svimmar både hjärna och kropp. Jag befinner mig där nu.
 |
| Här sitter jag i montern på Lean Forum 2011 |
Det företag jag jobbar på har varit en del i den tvådagars lean-konferens som just gått av stapeln i Södertälje.
Känslan att skapa något från ax till limpa är bra! Så bra att risken finns att man helt omedvetet söker upp dessa typer av uppdrag och därmed också pikarna.
Om man samlar på sig för många pikar, ja då är faran nära! Nära att hälsa på den berömda väggen.
Svårigheten efter ett race med tidiga mornar och sena kvällar på arbetet i många veckor är att släppa tempot. Skruva ner. Att inte vara så jäkla "energizer bunny like"! Att bara sitta still och finnas till, kan vara minst lika svårt som att hålla alla bollar i luften i snabbtempo.
Jag känner många (läs mååånga) som håller snabbtempot konstant, hela tiden. Bam bam bam och BAM! Minutplanering! Ett val? Medvetet, omedvetet? Jag kan bara själv helt kallt konstatera att det är oftast svårare att vara still.
Stilla kroppsligt - skapar rörelse själsligt.
Ja.. det är väl vice versa också kan jag tänka. Det är bara det att jag inte reflekterat så mycket över det. Att vara i stillhet, utan underhållning, lämnar en öppen dörr för att låta tankarna komma fram. En dörr till lite reflektion, subjektiv tankesmedja för sitt ego och omvärlden. Ibland öppnar den dörren till lust, ibland till olust.
Nu ska jag ägna den närmsta veckan åt att tagga ner tempot lite, olja upp gångjärnen till dörren. Om några dagar kanske den går bra att öppna igen, in till den subjektiva tankesmedjan. För det var ju just den tankesmedjan som skapade kommunikationskonceptet från ax till limpa till den här konferensen. Inte så långt bort är det nämligen dags att pika till nästa konferens.
